Den enda vägen leder ingenstans

Högervridna politiker och sympatisörer hänvisar ofta till den enda vägens politik. Ok, dom kallar den visserligen inte så, och i flera fall säger dom sig ta avstånd från det uttrycket, men ändå är retoriken densamma: ekonomisk tillväxt är det viktigaste och det enda politiken egentligen ska gå ut på.

Idag hittade jag en cool sida som enkelt (och kul) beskriver varför denna "enda väg" inte kan fungera hur länge som helst (vilket egentligen den finanskris vi nu lider efterdyningarna av borde vara ett rejält tecken på.)

På impossiblehamster.org kan man se en (animerad) video om en hamster som växer lika konstant hela tiden som den gör under sin första tid i livet och vad det skulle leda till. Detta görs för att åskådliggöra hur absurd tron på den oändligt ökande marknadsekonomin är.

Jag tror lika lite på "den enda vägens" politik, som jag tror på totaliär kommunism. Måttfull blandekonomi tror jag är den bästa vägen, så som det var på den tiden Sverige verkligen blomstrade - på 50-, 60-, 70- och till viss del 80-talet. Sedan tidigt 90-tal har alla partier utom V och MP dragit åt höger (ja även sossarna under Person-eran) och tack vare högerstyre ungefär en gång i decenniet har våran välfärd nedmonterats till ungefär hälften av vad den var i sin glans dagar.

Vi svenskar borde skämmas för att vi låtit vårt underbara land få hamna i B-ligan! Men eftersom jag är i grunden en positiv själ, så tror jag på att det går att återupprätta och förbättra.

Men vi får inte heller tillåta att det görs på samma hafsiga sätt som den sittande alliansregeringen gjort - stressade av att dom historiskt sett nästan aldrig lyckas sitta mer än en mandatperiod i taget, åtminstone i modern tid.

Nej, när väl den kommande regeringen (jag har inga tvivel på att det blir de rödgröna som nu sitter i opposition) så bör den gå fram på ett beaktande och försiktigt, men ändå resolut sätt, i återuppbyggandet. Det måste få tid för att bli stabilt och hållbart - såväl för samhället som för miljön.

Högerpolitiker är enna svinpälsar å förbannade lögnare

Ok, nu menar jag det givetvis inte rubriken så där allvarligt, och jag ska definitivt inte dra alla över en kam, men nog har det varit en hel del osanningar och framför allt tabbar från det högervridna regeringsalliansen? Den som inte tycker detär antingen naivt blå ut i fingertopparna (som Johan Staël von Holstein) och konspirationsfanatiker (gentemot media i synnerhet) eller helt enkelt inte följt nyhetsrapporteringen särskilt noga dom senaste veckorna och månaderna, skulle jag tro.

Först ljuger socialförsäkringsministern, sedan uttrycker sig den moderata riksdagskandidaten Edvard Unsgaard förvånandsvärt klumpigt, och så har någon felat med uppgifter till statsministern inför en partiledardebatt i TV.

Dessutom har regeringsalliansen svårt att ta ansvar för det dom sagt, gör, har gjort eller tänker genomföra. Istället agerar dom som om dom satt i opposition och kräver svar av den egentliga oppositionen. Eller så hänvisar dom till hur den nuvarande oppositionen gjorde när dom satt i regeringsställning tidigare och skyller ofta ifrån sig på det.

Man kan undra vad det är som felar egentligen för den moderatledda regeringsalliansen? Borde dom inte vara som bäst på hugget nu? Är dom trötta på att stå upp för sin politik?

Nä jag tror, vilket vi som hejar på den riktiga oppositionen gärna gör, att det är politiken som felar. Dom kan helt enkelt inte "sälja" sin egen politik längre, för den är inte tillräckligt populär, så dom försöker utmåla motståndarlaget i så dålig dager som möjligt, ungefär lika snyggt som i en amerikansk valkampanj. Problemet är bara att det är svenskar dom ska "sälja" det till, och vi är inte så amerikaniserade som dom skulle önska att vi var. Svenskar bryr sig fortfarande mer om innehållet än ytan, nu när vi sett vad regeringsskiftet ledde till -- eller snarare inte ledde till.

Det kan vara som så, att när dom, liksom Helena Jonsson och många andra vinteridrottare nu, försöker hålla sig undan för att ladda inför slutspurten, så slappnar dom av lite för mycket och förlitar sig på att det är gott om tid att återupprätta sitt förtroende och budskap inför valet.

Men man kan inte kliva av banan för en tid för att träna sig till superformen i politisk retorik. Man måste istället vara lite mer som Justyna Kowalzcyk och kunna ha en sådan bra bas att det räcker från lopp till lopp (debatt till debatt, fråga till fråga.) Och man kan inte bara repetera samma sak hela tiden (sänk skatten för (dom som har det bra)), utan angripa varje enskild gren (fråga) på ett särskilt sätt.

Nu tror jag dock inte att Helena Jonsson förlorar eller att Justyna Kovalzcyk säkert vinner för det, utan både hoppas och tror snarare tvärtom. För trots att jag just använde den liknelsen, så är inte politik som idrott. Det finns väldigt lite att vinna på att ta time-out, eller prova olika strategier i praktiken, för verkligheten tuffar på ändå obönhörligt. Den lyxen kan möjligen en opposition kosta på sig, men aldrig den som sitter i regering, vars minsta lilla aktion påverkar hela landet.

Kontentan blir nu alltså att regeringsalliansens förtroende borde dala kraftigt och ta luften ur varje försök för dem att föra fram sin politik till valet. och inte minst bör dom falla på eget grepp, genom att låta oppositionen få övertaget om vilka frågor som ska bli avgörande i valet, något som högeralliansen skickligt utnyttjade i förra valet.

Slaget är förstås inte avgjort ännu, men nog kan man tycka att alliansregeringen klantat till det rejält. Fast med en sådan moderat politik är det kanske inte så konstigt...