Högerpolitiker är enna svinpälsar å förbannade lögnare

Ok, nu menar jag det givetvis inte rubriken så där allvarligt, och jag ska definitivt inte dra alla över en kam, men nog har det varit en hel del osanningar och framför allt tabbar från det högervridna regeringsalliansen? Den som inte tycker detär antingen naivt blå ut i fingertopparna (som Johan Staël von Holstein) och konspirationsfanatiker (gentemot media i synnerhet) eller helt enkelt inte följt nyhetsrapporteringen särskilt noga dom senaste veckorna och månaderna, skulle jag tro.

Först ljuger socialförsäkringsministern, sedan uttrycker sig den moderata riksdagskandidaten Edvard Unsgaard förvånandsvärt klumpigt, och så har någon felat med uppgifter till statsministern inför en partiledardebatt i TV.

Dessutom har regeringsalliansen svårt att ta ansvar för det dom sagt, gör, har gjort eller tänker genomföra. Istället agerar dom som om dom satt i opposition och kräver svar av den egentliga oppositionen. Eller så hänvisar dom till hur den nuvarande oppositionen gjorde när dom satt i regeringsställning tidigare och skyller ofta ifrån sig på det.

Man kan undra vad det är som felar egentligen för den moderatledda regeringsalliansen? Borde dom inte vara som bäst på hugget nu? Är dom trötta på att stå upp för sin politik?

Nä jag tror, vilket vi som hejar på den riktiga oppositionen gärna gör, att det är politiken som felar. Dom kan helt enkelt inte "sälja" sin egen politik längre, för den är inte tillräckligt populär, så dom försöker utmåla motståndarlaget i så dålig dager som möjligt, ungefär lika snyggt som i en amerikansk valkampanj. Problemet är bara att det är svenskar dom ska "sälja" det till, och vi är inte så amerikaniserade som dom skulle önska att vi var. Svenskar bryr sig fortfarande mer om innehållet än ytan, nu när vi sett vad regeringsskiftet ledde till -- eller snarare inte ledde till.

Det kan vara som så, att när dom, liksom Helena Jonsson och många andra vinteridrottare nu, försöker hålla sig undan för att ladda inför slutspurten, så slappnar dom av lite för mycket och förlitar sig på att det är gott om tid att återupprätta sitt förtroende och budskap inför valet.

Men man kan inte kliva av banan för en tid för att träna sig till superformen i politisk retorik. Man måste istället vara lite mer som Justyna Kowalzcyk och kunna ha en sådan bra bas att det räcker från lopp till lopp (debatt till debatt, fråga till fråga.) Och man kan inte bara repetera samma sak hela tiden (sänk skatten för (dom som har det bra)), utan angripa varje enskild gren (fråga) på ett särskilt sätt.

Nu tror jag dock inte att Helena Jonsson förlorar eller att Justyna Kovalzcyk säkert vinner för det, utan både hoppas och tror snarare tvärtom. För trots att jag just använde den liknelsen, så är inte politik som idrott. Det finns väldigt lite att vinna på att ta time-out, eller prova olika strategier i praktiken, för verkligheten tuffar på ändå obönhörligt. Den lyxen kan möjligen en opposition kosta på sig, men aldrig den som sitter i regering, vars minsta lilla aktion påverkar hela landet.

Kontentan blir nu alltså att regeringsalliansens förtroende borde dala kraftigt och ta luften ur varje försök för dem att föra fram sin politik till valet. och inte minst bör dom falla på eget grepp, genom att låta oppositionen få övertaget om vilka frågor som ska bli avgörande i valet, något som högeralliansen skickligt utnyttjade i förra valet.

Slaget är förstås inte avgjort ännu, men nog kan man tycka att alliansregeringen klantat till det rejält. Fast med en sådan moderat politik är det kanske inte så konstigt...